Årsrika människor bör bidra till att förändra bild av äldre

Den fördomsfulla synen på människor utifrån deras kronologiska ålder med åldersdiskriminering som resultat måste ändras. Frågan som en tolvårig pojke ställde i en uppsatstävling ”Varför är det finare att vara en gammal möbel än en gammal människa?” är en tankeställare. Vi måste få bort den kollektivistiska synen på äldre människor. Forskaren Bo G. Eriksson visade i sin avhandling 2006 att vi är som mest lika varandra när vi föds och mest olika varann när vi dör. Kort sagt: Vi föds som kopior och dör som original.

Det här är ingen ny fråga men aktualiserades i en stor internationell WHO-studie 2016. 60 procent av de svarande rapporterade låg respekt för äldre. De negativa attityderna var mest frekventa i höginkomstländerna och Sverige visade sig vara en av värstingarna. Fynden ledde till att WHO inledde en global kampanj mot åldersdiskriminering eftersom diskrimineringen leder till försämrad hälsa och livskvalitet. EU har också sett problemet och föreslog 2006 ett brett direktiv mot åldersdiskriminering. Det är ännu inte infört men flera EU-länder däribland Sverige tillämpar direktivförslaget i egen lagstiftning sedan 2013.

Lagar är normerande men det måste mer till för att få bukt med den fördomsfulla inställningen till äldre människor. Äldre, jag vill kalla oss årsrika, måste själva ta initiativ. För jag vill att vi som synonym till orden gammal och äldre ska börja använda ordet årsrika. Det står för att vi är rika på antal levda år, rika på kunskap och rika på livserfarenhet. Den forskning som finns på området talar för att årsrika personer är bättre än yngre på att lösa komplicerade problem och konflikter. Det är något som arbetsgivare både i offentlig och privat sektor borde ta till sig.

Vi måste dessutom ta itu med bilden vi ger det uppväxande släktet av åldrandet. Bemötandeutredningens bilaga Barns bilder av åldrande (SOU 1997: 147) är tankeväckande. I utredningen refererades till ett barn som skildrade sin mormor som Pippi Långstrump fast äldre, en mormor som gjorde spännande saker med sina barnbarn. Men det fanns också skildringar av äldre som mest var måna om att barnbarnen inte slog sönder några prydnadsföremål och som upptog tiden tillsammans med att klaga över hälsoproblem. Var och en av oss årsrika har ett ansvar för vilken bild vi ger yngre av att lägga år till livet. Jag föredrar Pippi Långstrumpbilden.

En vanlig fråga vi får är ”Vad sysslar du med?”. Då ska vi inte svara ”Jag är bara pensionär”. Det är att förminska oss själva och värdet av vad vi gör efter pensioneringen. Det belyses av Prioriteringscentrums studie ”Målsättningar och verkligheter – vård och omsorg i kommunal regi” från 2006. Här intervjuades 80-åringar och äldre, som bodde hemma med stöd från samhället exempelvis i form av hemtjänst och färdtjänst, om sina liv. Livsberättelserna hade ett gemensamt, det var arbetslivet och den tiden man med stolthet ville berätta om. Hur man klarade sina barns uppväxt, löste problem med tunn plånbok etcetera. Man berättade inte om tiden efter pensioneringen och på frågan om varför inte blev svaret: Insatserna i pensionärsorganisation och annan ideell organisation och som anhörigvårdare var ju inget att berätta om. Det de intervjuade sa ser jag som att de i och med pensioneringen gick från att vara Någon till att bli Ingen.

Jag anser att årsrika människor med stolthet också ska berätta om det de gör efter tiden i arbetslivet, inte att framställa sig som bara pensionärer.

Barbro Westerholm (L)

Publicerad i Länstidningen den 30 september 2019