Sverige bör gå med i Nato

”Vårt förhållande till Nato följer samarbetslinjen, inte medlemslinjen.” Så sammanfattar försvarsminister Peter Hultqvist (S) regeringens säkerhetspolitik. Men denna hållning för Sverige ut i ett säkerhetspolitiskt ingenmansland.

Å ena sidan får vi inga försvarsgarantier från Nato i avsaknad av medlemskap. Å andra sidan minskar trovärdigheten i den svenska, militära alliansfriheten i takt med att samarbetet med Nato fördjupas. Socialdemokratin tycks ha missat att säkerhetspolitiska analyser snarare bygger på vad ett land gör, än på vad det säger. Och vad är det då den rödgröna regeringen gör?

I höstas tillsattes en utredning för att belysa frågan om den svenska regeringsformens förenlighet med ömsesidiga försvarsgarantier. I bakgrundstexten talas det om Finland, men direktivet är så generellt hållet att det kan omfatta varje land och rimligen även sammanslutningar av länder, som till exempel Nato.

Under hösten övergick regeringen från månadslånga till halvårslånga tillstånd för Natos AWAC:s flyg genom svenskt luftrum. Här handlar det om såväl luftövervakning som stridsledning.

Regeringens föreslår också att svensk väpnad styrka utomlands inte bara ska få delta i fredsfrämjande övningar, utan också i övningar för territoriellt försvar. Avsiktligt eller inte kommer detta att uppfattas som en säkerhetspolitisk signal. Samtidigt speglar förslaget den förändring av övningsverksamheten som pågår inom Nato, där fokus övergår från internationell krishantering till försvar mot en kvalificerad motståndare.

Och värdlandsavtalet är enligt försvarsministern blott och bart en teknikalitet. På ett sätt korrekt, men då det syftar till att förbereda Sverige för att kunna ta emot militär hjälp från Nato i kris och krig blir det lite mer än så. Regeringen argumenterar för att det alltid kommer att krävas en nationell inbjudan, men det gäller ju även för dem som är medlemmar av Nato. Såtillvida uppvisar medlems- respektive samarbetslinjen inga som helst skillnader.

Sverige har ingen tradition av att kommunicera säkerhetspolitiska realiteter med det egna folket. De påstått statsbärande partierna har lugnt kunnat säga en sak och sedan göra en helt annan. Samtidigt som detta inrikespolitiskt varit bekvämt har dock gapet mellan verkligheten och den egna retoriken ständigt vidgats.

Liberalerna har valt en annan väg. Sedan 1999 har vi drivit frågan om ett medlemskap i Nato. Vi har öppet erkänt det uppenbara; oavsett hur mycket vi satsar på vårt försvar kan Sverige aldrig på egen hand möta allvarliga utmaningar mot vår säkerhet. Detta var sant under det kalla kriget och är det än mer idag. Och så länge som det finns en politisk beredskap att slutföra närmandet till Nato är vårt samarbete med och beroende av denna organisation inget problem. Som medlem hade Sverige haft tydligt definierade rättigheter och skyldigheter, men som lös, och kanske tillfällig, partner får vi lita till andras medkänsla.

För fem år sedan hette det att Nato inte behövdes. Det var en relik från en annan tid. Nu argumenterar samma partiföreträdare, till Putins stora glädje, för att en svensk ansökan bara ökar spänningarna runt Östersjön. Precis som vår försvarspolitik saknar säkerhetspolitiken i Sverige självinsikt.

Vi är ett litet land. Auktoritära stormakter tillhör inte historien och för dem förblir våldsanvändning alltid en option. Sverige bör omgående söka medlemskap i Nato.

ALLAN WIDMAN (L)
ordförande försvarsutskottet

BIRGITTA OHLSSON (L)
utrikespolitisk talesperson

MATS SIJEBRAND (L)
gruppledare

Publicerad i Länstidningen den 21 juni 2016

Till LT Debatt